Nejdå skämtosido, Martie är en renrasig bearded collie med så att säga schysta föräldrar men ibland undrar jag vad för typ av mutation det blev mellan dessa två typiska beardisar som är Marties föräldrar.
Nu hålls ju Martie oftast nerklippt men även om vi går tillsammans med Ozzy och Pedro - också nerklippta beardisar säger sig folk att de ser att de är bearded collies, alla utom Martie. Så nej, han är väl inte sådär jätte rastypiskt.
Inte heller skulle jag säga att han är typisk beardis eller vallhund i temperamentet, nu ska det inte överdrivas heller. Visst märks det att han är vallhund - självklart men inte riktigt på samma sätt som jag sett andra beardisar t.ex.
Jag tror Marties mamma hade en fling med en bulldozer - hur nu det skulle gått till. ;)
Men det är vad han påminner om ibland. Stor, kraftig, rörlig, vig och far igenom skog och mark som en livs levande bulldozer! Är han inte för härlig min älskade Martie? Trots att han inte riktigt är som beardisar förväntas vara är det precis vad som charmar mig med honom.
Idag var Martie och Malva, storpudel ute på långpromenad tillsammans. Vi går igenom ett skogsområde och Martie får springa lös medan Malva går kopplad. Han far då runt som denna bulldozer jag tror han är ibland och vips så står det en lös hund på gångstigen - en welsh springer spaniel med ägare. Martie tar några steg mot den och jag ropar in honom, han vänder och kommer tillbaks med samma fart och kraft som innan - super! Precis när jag ska koppla upp ser jag i ögonvrån att den mötande hunden kommer lös emot oss. Hundarna får iaf hälsa och welshen som visar sig vara en hane är uppe i baken på Malva som inte är allt för bekväm med denna upp passningen. Jag ställer mig framför Malva för att hindra honom att komma fram och Martie blir lite irriterad så han skäller till varpå welshen nu är uppe i rumpan på Martie, jag ser att Martie inte alls tycker om detta och en bestämd herre så han är brukar han aldrig vara sen med att visa det så jag börjar gå med Malva och ropar bara glatt på Martie. Farten och kraften är tillbaks och han kommer farandes efter oss, inte en blick slänger han på den andra hunden utan fortsätter med sitt framåt tillsammans med mig och Malva.
Vid sådana här tillfällen tittar jag på min hund lite djupare och inser vilken fantastisk individ han är, hans vilja att följa mig och min önskan att ha honom nära. Han är stor och bufflig men beter sig som en nallebjörn och när jag mår dålig lämnar han inte min sida. Älskade fina Martie, vad skulle jag ta mig till utan honom? <3
Lite roligt.. Ozzy och Märta(welsh corgi) var ute sist idag och när vi passerar fotbollsplanen spelar några små killar fotboll, skulle gissa på att de är i kanske 10års åldern. En av killarna låter lite irriterad på sin kompis och skriker ut en massa fula ord, behöver inte skriva ner exakt vad det var han sa men jag reagerade såklart och kollade omedvetandes upp - det gjorde några andra också, nämligen hundarna som stannat upp, tittade och vred på huvudena. Hundarna reagerade såklart inte på orden men killen skrek till ganska så ljust vilket fick dom att reagera. Killen såg detta och sänkte faktiskt rösten och bytte ut orden. ;)
Idag har det åskat lite och mullrat till ordentligt ett par gånger, lilla fröken Mandie har inte reagerat mer än att lyssnat och har sedan återgått till att sova sött!
Min lilla fröken gör då det sötaste - hon ler! Ni vet som en del hundar gör t.ex när de är glada eller uppe i varv, alltså drar upp överläppen och smilar så att tänderna syns. Tror väl det är t.ex dalmatiner som ibland kan ha tendens till detta? Rätta mig gärna om jag har fel. Såg det först förra veckan när Mandie var ute på tomten nere hos mina föräldrar, hon hörde inte att min mamma kom och blev så överraskad och glad och när hon fick springa till mamma och hälsa så smilade hon! Samma sak hände även idag då hon fick syn på min pappa som hon fick springa till.
Lite härliga/roliga bilder på Martie här nedan, nya som gamla.
/ Hella.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar