2 veckor med.. 39,5 graders feber(eller ja, en vecka med feber), en släng av magsjuka och oändligt många näsdukar senare så är jag tillbaks och nästan helt frisk. Hostig och sådär är jag fortfarande men har äntligen fått medicin utskrivet så jag hoppas det ska ge med sig snart det också!
Att vara "hundnörd" och leva och andas hund typ dygnet runt går inte riktigt ihop med att vara ordentligt förkyld.. Jobbat har jag gjort ändå, för ni vet när man är egen företagare kan man inte riktigt sjukskriva sig ;)
Sedan när man tagit sig igenom en arbetsdag så har man två egna hundar som ska ut och aktiveras såväl fysiskt som psykiskt, på ett sätt är det väl tur att dom ändå "får ut" ganska så mycket av att umgås med alla kompisarna på dagarna och även om det har blivit lugnare kvällstid så har de ju varit aktiva som vanligt om dagarna.
Men det är en hemsk känsla att inte kunna erbjuda sina egna hundar var de behöver, man känner sig så meningslös på något sätt. Vad tusan gör man om man t.ex bryter benet och blir säng liggandes i vaddå, över en månad? Jag är så otroligt glad att jag och Rebecca har träffat varandra, av många anledningar såklart men nu när jag var sjuk - en av de dagar då kroppen bara sa: NEJ, och strejkade så kunde Rebecca ta med sig Mandie på deras långpromenad. Jag fick vila lite extra den dagen och hem kom en trött liten tjej som sov i ett par timmar. Är det inte guld värt att kunna hjälpa varandra på det sättet? Det tycker iaf jag!
Nog om min tråkiga förkylning nu..
 |
| Flingan och Mandie, typ 2½-3månader gamla. Världens sötaste tjejer! |
Som ni förstår har det inte hänt speciellt mycket här under de senaste veckorna men under förrförra helgen så blev det "barn träning" för Mandies del. Att träna på att umgås med barn är något vi har lite svårt att få in vardagen eftersom vi inte träffar barn sådär jätteofta. Men förrförra helgen så var vi på 1års kalas, mitt lilla kusinbarn Elma fyllde år och Mandie fick följa med. Duktiga tjejen skötte sig jättefint trots att det var mycket nytt och främmande folk där och barn i olika åldrar som sprang omkring och då och då var lite högljudda. Lilla Elma kröp orädd emot Mandie men givetvis passade mamma Louise på Elma och jag på Mandie men det blev en lite puss från Mandie till födelsedagsbarnet. På något sätt verkar det som att Mandie förstår att man kan inte riktigt bete sig som man gör mot vuxna som mot barn. Vuxna vill hon gärna hoppa på och överösa med pussar, med barn är hon betydligt lugnare utan några inslag av osäkerhet/rädsla för dem för visst, för en ovan hund beter de sig ju lite annorlunda.
På söndagen samma helg var det lite kalas hemma då min mamma fyllde år och lite släkt kom över. Mestadels vuxna och det är ju aldrig några konstigheter men med i sällskapet befann sig också Oskar, kusinbarn på 3½år. Mandie tycker han är mycket intressant! Fick hon skulle hon nog sitta i hans knä och när det blev dags för fika parkerade hon tätt intill Oskar, han är ju lite "lägre" än vi andra och inte lika tydlig med gränserna. Givetvis fick han ju hjälp att ta bort friaren men lite roligt är det allt att hon känner av att;
här finns det nog en chans.. tokfian men duktig tycker jag hon är ändå som umgås så fint med barn trots att hon nästan aldrig träffar några.
 |
| Martie, 2månader gammal. Så söt så man smälter.. tänk att det iår är 5år sedan! |
Hamster: Nu ikväll åkte jag och Mandie in till Universitet för att möta upp Pernilla som äger Harris, pappan till kullen. Efter ett par månader var det nu dags för Harris att flytta hem igen. Mandie skötte sig för övrigt jättefint på tunnelbanan även om hissen är liite läskig, jag förstår henne för den luktar ju blää!
De små hamsterungarna har hunnit bli 5veckor gamla och några har redan flyttat, de sista flyttar nu till helgen och kvar återstår två honor; en sobel LH rex och en creme eller sobel LH rex. Jag velar som bara den vem av dem jag ska behålla själv, så det finns alltså en hona kvar till salu för den som skulle vara intresserad. :)
 |
| Detta är Dixie, hovawart tik. Jag fick chansen att lära känna Dixie och vara hennes dagmatte i ganska så precis ett år innan hennes sjukdom tog henne, endast 1år gammal. Dixie var en mycket speciell hund och hon lärde mig så otroligt mycket under den tid vi fick tillsammans. Det är nu ganska så precis ett år sedan jag tog adjö. |
Nu mår jag som sagt bättre och krafterna laddas för varje dag, skönt! Hundarna som varit proppfulla med energi börjar återgå till sina "normala jag" igen. Vi har inget direkt inplanerat för helgen men det ska bli en rolig hund helg har jag bestämt mig för! Och kameran är full laddad och ska packas ner under helgens äventyr. Är dags att börja städa och packa lite smått här hemma också för det är ju nu faktiskt bara en månad kvar tills vi flyttar - roligt!!
Lite roligt.. Under tiden jag har varit sjuk så hittade Mandie på en egen aktivitet, kan ju glädjas åt valet av aktivitet för hon kunde ju valt något mycket värre! Jag låg i sängen på kvällen med Martie vid fötterna, Mandie låg ute i hallen och så plötsligt kommer hon in till mig med ett reklamblad i munnen. -
Nämen oj, vad fint.. vart har du hittat den? Frågar jag henne varpå hon lägger reklambladet i min famn. Jag kommer sedan på att hon måste ha varit och plockat denna i kassen som står i hallen med tidningar och reklam som ska slängas. Så fortsatte hon, gång på gång kom hon med en tidning eller ett reklamblad i munnen och gav till mig. Hade försett mig själv med en bulle som hon fick en liten bit av varje gång, varför? Jo för denna lilla tjej har inget jättestort föremåls intresse och är inte jätteintresserad av utbyteshandel så jag tog tillfället i akt. Den där kassen har alltid stått i hallen och jag tror inte Mandie ens slängt en blick på den innan, så där ser man vad en vecka utan normala aktiviteter kan göra!
/
Hella.
