Just me..

Här kommer ett icke hund- eller djur relaterat inlägg så ni som kikar in här för sådana inlägg får väl blunda eller stänga ner sidan. :)

Jag är ju, även om jag kanske inte vill erkänna det för mig själv ibland bara en människa. Ibland är jag faktiskt bara en vanlig människa, inte "hundnörd", inte hundinstruktör, inte dagmatte osv - bara en helt helt "vanlig" människa med likadana känslor som alla andra "vanliga" människor. Jag har ett privatliv där jag får vara lycklig, vara arg och vara ledsen.

När jag skaffade Mandie isomras frågade en avlägsen släkting: Hur ska du kunna träffa en kille när du har så fullt upp med alla djuren?
Jag förstår hennes tanke och vad hon menade men samtidigt blev jag riktigt irriterad.
1. Kan man inte träffa en partner för att man har hundar och ett stort hundintresse?
2. Är det så himla viktigt då, är det ett måste att ha en partner?

Missförstå mig inte nu, givetvis älskar jag att ha någon vid min sida men det är inte det viktigaste för mig. Jag har vänner, jag kan klara mig själv och idag kan man t.o.m skaffa barn som ensamstående om det skulle vara så, så jag förstår inte varför det är så himla viktigt att man ska ha någon. Vad hände med självständigheten liksom?

Och för dom som känner mig - är det någon som glömt bort att jag för endast 1½år sedan kom ur ett (på ren svenska) rent sagt, förjävligt förhållande? Jag kanske inte vill ännu, jag kanske inte är mogen och visst jag är 23år - min tid rinner ut eller? 23 är väl ändå ingen ålder.

Anledningen till att jag ens kom och tänka på detta var att mitt pissiga ex och mitt föredetta pissiga förhållande kom upp till ytan idag och ja, jag tyckte det var jobbigt. Jag lät mina sovandes hundar stanna inne, gick ut - grina i telefonen när jag pratade med Caroline och tog sedan ett par djupa andetag innan jag gick in igen.

Jag var tillsammans med mitt ex i 5år, vi var alltså väldigt unga när vi träffades och allt var då såklart frid och fröjd - ni vet sån där härlig ungdomskärlek men med tiden växte problem efter problem fram och jag är idag förvånad över hur jag kunde stanna i ett sådant förhållande så länge. Inte nog med alla de problem som redan fanns, hans synsett på saker och ting, värderingar osv så valde han att göra det största svek man kan göra i ett förhållande(tycker jag) och det var där det tog slut. Vill understryka att jag inte heller är någon ängel, absolut inte - jag är ju faktisk mänsklig men jag har gränser.

Ett jättejobbigt uppbrott och tror inte jag riktigt kände något på hela den där hösten, jag gick bara runt i en bubbla typ. Men jag vart inte lämnad ifred, han fortsatte att kontakta mig och "ville ha tillbaks" mig trots att han redan hade någon ny. Dum som man var trodde man han menade allvar, jag trodde han ville ha mig - jag trodde han älskade mig. Det visade sig att han ville inte alls ha mig, han älskade mig inte alls. Jag kom över det, till slut. Det gör väldigt ont att förstå att en människa som man varit med i så många år inte har älskat en och inte visat någon som helst respekt för en.

Kalla mig idiot om ni vill nu men jag mailade hans nya tjej och berättade vad han gjort mot både henne och mig. Vid den här tiden tyckte jag synd om henne(först avskydde jag henne såklart), att hon skulle behöva uppleva samma smärta som mig. Jag fick inget svar och jag fick genom vänner reda på att de fortfarande var tillsammans.

Tills denna vecka.. hon svarade och sa att mycket av det jag skrev då stämde. Jag pratade lite med henne genom mail och jag tycker verkligen synd om henne - för jag har ju också varit där, jag vet hur det känns. Sedan ifrågasätter jag mig själv, varför ser man inte detta? Varför ser man inte den där sjuka personen? 5år, helt åt skogen av mitt liv.

Tror ni jag fått "skit" nu då för att jag pratat med tjejen? Konstigt vore väl annat..

Så är det egentligen så konstigt att jag inte vill ha någon, att jag inte litar på människor?

Försök själva att bli fria från något, när det där något kontaktar dig gång på gång. Du kan bli fri från det men du kommer alltid ha det i bakhuvudet.

Jag är absolut ingen deprimerad människa som låter mig påverkas av det här i min vardag, tvärtom. Jag har tagit lärdom av det och det är som de säger: De man inte dör av blir man starkare av. Jag är lycklig med det jag har och just nu kunde jag inte be om mer, eller jo kanske en större lägenhet då ;).

Och det viktigaste: en kärleksfull familj, äkta vänner och djur ljuger inte och går inte bakom ens rygg. Det är allt jag behöver just nu. <3

Behövde nog bara skriva av mig lite tror jag.. på nått sätt få sagt till mig själv att det är okej att vara ledsen/arg ibland. Jag tillåter mig inte så ofta att vara ledsen även om jag känner mig det.