Gäsp!

Så har dom små hamsterbebisarna hunnit bli 9 dagar gamla och jag har fortfarande inte fått ta mig en ordentlig titt på de små då mamma Poison håller de väl skyddade inne i boet! Fast bra är väl det ändå, det betyder ju att hon tar väl hand om sina små!

Bilden här är från min första hamsterkull här hemma, ungarna på bilden är 1 vecka gamla. Alltså ungefär lika utvecklade som de små ungarna som ligger i boet nu! De har redan börjat äta annan föda än att bara dia på mamma Poison och om ett par dagar öppnar de ögonen och aktiviteten blir betydligt högre då de helt plötsligt upptäcker en ny värld, utanför boets trygga väggar. Då, om inte innan kommer jag få möjlighet att se exakt hur många dom är, vilka färger och vilka kön bebisarna har - kan knappt vänta!

Imorse när jag kikade in till de små var en av ingångarna till boet lite större och helt plötsligt stack det upp ett litet huvud - ett ljust litet huvud som nästan låg och snuttade rakt ut i luften. Bakom den lilla ljusa kunde man ana flera mörka små bebisar och helt plötsligt öppnade den lilla ljusa ungen munnen och gäspade stort, så stort att den höjde huvudet och trillade bakåt - på mamma Poison. Så otroligt sött, all denna väntan och spänning är så värt det när man äntligen får se de små, att de mår bra och utvecklas som de ska!

Måndags morgon, grått och trist när man går till jobbet. Martie är glad som vanligt och sprang omkring och uträttade sina behov på morgonen. Där går matte lite halvt i "nattmössan" och tittar ner på marken.. va tusan? Inte nog med att det ska vara blött, lerigt och allmänt grisigt ute, nä nu har de här äckliga maskarna tagit sig upp också! För dom som inte redan vet har jag en fobi för maskar, grodor och sniglar - vilket det också finns gott om i mitt området, inte minst stora feta paddor! Det har blivit bättre med åren men om jag inte är väl förberedd på att de små krypen ska vara där kan jag bara skrika rakt ut av rädsla och få panikångest. Jag lyckades hålla mig i skinnet imorse men gick med en hand över munnen för att inte skrika och hoppade fram och tillbaks över vägen. Jag måste förståss se ut som en riktigt konstig människa men det får tyvärr min omgivning leva med, om inte annat kan de ju alltid skratta åt den där knäppisen som hoppar runt på gatan kl 07 på morgonen.

/ Hella.