Här har det var tyst den senaste tiden. Jag och Mandie har haft en svacka nämligen..
Jag ska dra det från början. Min hund är en helt fantastisk individ och jag älskar alla hennes speciella sidor. Utan att vara partisk kan jag säga att min hund är mycket speciell, inte minst för mig utan även för alla de som känner henne - hon är inte riktigt som alla andra. Det gör henne unik men inte alltid på enbart ett positivt sätt, för det första är hon inte direkt rastypisk för att vara en rottweiler. Hon är en väldigt liten tjej i sin stora muskulösa kropp, dvs hon är extremt osäker och det ligger inte i hennes natur att fly så därför utåtagerar hon istället. Detta är i sig enbart ett problem vid hundmöten då hon varit väldigt jobbigt så jag slitit mitt hår och testat det mesta känns det som. Sedan kom det in en fantastisk man i mitt liv som började reda upp detta och idag är det "under kontroll" och vi kan passera hundar utan större problem men det är något jag alltid måste ta hänsyn till. När hon väl träffar nya hundar så är hon enormt duktig på hundspråk och är inte på något sätt elak. Med sina vänner är hon den som alltid ger sig, delar med sig och tar direkt en tillsägelse osv. Hennes osäkerhet i övrigt speglar sig inte jätte mycket i vår vardags, i livliga situationer som mycket gäster kan hon förvisso gå upp i stress men har hon en frizoon att gå till väljer hon alltid den och eftersom hon älskar människor brukar också en varm famn och en klapp lösa upp stressen ganska snabbt.
Det låter väl kanske inte som ett jätte problem? Nä det är det väl egentligen inte när man tänker på allt det positiva som finns men att som ung tjej ha en stor rottweiler som inte alltid kan bete sig ute på gatan är inte bara pinsamt utan också väldigt tråkigt. Blickar, tråkningar. Egentligen borde jag kunna ta det för oftast är kommentarerna överväldigande positiva men jag är ju bara mänsklig och visst blir jag ledsen när man hör negativa saker.
Dessutom hade jag och Mandie en plan, vi skulle tävla och ha så jäkla kul! Det var ju vad jag ville! Tävlings planerna har lagts på hyllan och träningen blir ju inte riktigt densamma om man inte tränar för ett mål kan jag känna även om vi såklart både tränar och kör en massa aktivering.
På ett sätt blir jag fruktansvärt frustrerad för vore det inte för hennes osäkerhet hade vi inte suttit här, jag har inte skapat den men sen ka jag absolut vara ärlig och säga att det varit svårt för mig att ta oss ur problemet. Samtidigt är jag tacksam för så mycket som Mandie har lärt mig hade jag inte kunnat lära mig från någon annan hund jag träffat.
Dessutom gjorde vi MT-testet i november. Att Mandie inte skulle vara någon tuffing, det visste vi ju redan men hon föll på 2 poäng. Två jäkla poäng och det känns väldigt tråkigt att vi var så nära mål linjen där. När vi vart underkända där hade jag en riktig dipp på motivation men nu snart två månader senare har jag fått lite perspektiv på det hela och är otroligt glad och lycklig med min lilla hund och ser allt med helt nya ögon.
Jag ser det såhär: Min hund fungerar alldels utmärkt i vardagen och det är ju trots allt det som är viktigast av allt. Det finns alltid saker som kan bli bättre förvisso som hundmöten men det är inte en ohållbar situation om man säger så utan det fungerar ju, hon är ju liksom inte rabiat. Jag älskar hennes egenheter och att hon är lite "knäpp" även om det i sig inte är direkt rastypiskt eller såsom man ser en rottweiler - kanske mer labradorlik som vi ska säga så. Även om vår plan inte riktigt blev som det var tänkt, vad gör väl det? Vi har ju kul när vi tränar och även om det inte blir någon lydnads champion av denna tös så vi kan vi tävla i annat som både utställning, viltspår och så småningom när vi kommit lite längre även rallylydnad. Om det är sker om 1 eller 3 år, det spelar mig igen roll. Vi ska ju bara ha kul tillsammans och vara ett team. Nog för att jag slitit mitt hår många gånger över denna fröken men så otroligt mycket hon lärt mig och kanske är det därför jag finner en för kärlek att ta mig an de osäkra hundarna på jobbet och ofta löser problemen med dem. För att Mandie har gett mig förståelsen, erfarenheten och kunskapen om det. Många gånger har jag känt mig så liten för att allt har känt som ett så stort problem men nu när knutarna börjar lösas upp och saker och ting börjar fungera såsom jag vill att de ska fungera så är det en otroligt stärkande känsla; va fan, vi klara det - jäkla vad bra vi är, jag och min hund! Bortser man även från den mentala biten, här sitter jag med en stor rottweiler flicka, inte den friskaste rasen av alla men hon är frisk i kroppen som en nötkärna, aldrig någonsin har hon haft ett fysiskt problem och det är något jag är otroligt tacksam för! Livet vore ju inte riktigt sig likt utan min Mandie, hon är min, hon är fantastisk men några små skruvar lösa men utan de skulle hon nog inte vara min hund heller.
Så 2015, då ska jag och Mandie ha så jäkla kul och inte längre känna någon press om att prestera för någon annan. Vi ska göra det vi tycker är roligt här i livet. Stort tack till Jarl och Rebecca som alltid ger oss stöttning och hjälper oss!
